”Je n’ai jamais pu renoncer à la lumière – Jag kunde aldrig ge upp ljuset” är konstnären Amina Zoubirs omskrivning av den algeriskfödda franska författaren Albert Camus tal den 10 december 1957 när han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Camus uttalande är en reaktion utifrån hans liv och kamp.
Han säger att konsten enligt honom inte är ett ensamt firande utan snarare ett sätt att beröra människor genom att visa upp en privilegierad bild av både lidande och glädje. Konst tvingar därför konstnären att inte isolera sig utan att utsättas för en ödmjuk och universell sanning.
Amina Zoubir inristar Albert Camus lysande tankar kring åtagandet av denna drivkraft i LED-bokstäver som tillsammans stavar meningen ”Je n’ai jamais pu renoncer à la lumière – Jag kunde aldrig ge upp ljuset”. De lyser genom Kulturhusets fönsterfasad.
Amina Zoubir är fransk-algerisk konstnär, född i Algeriet och baserad i Paris. Hon studerade grafisk design hos konstskolan i Algeriet samt en nya medier, samtidskonstens teori och praktik vid University of Paris 8.
Amina Zoubir arbetar med ljusskulpturer, performancekonst, fotografi, video, installation, teckningar som utvecklar en poetisk uppfattning om människokroppen, artikulerad i situationer där blicken vänds: den som tittar är tittad på.
Hennes konst avslöjar och dekonstruerar kroppsspråk, positioneringar och spänningar som kretsar kring folks fantasi enligt förbestämda sociokulturella, etnospsykiska och politiska sammanhang, genom linsen av poesi och myter.